När blir det för mycket?

När bröllopsmode i denna stil diskuteras så nämns det ofta som ”för mycket”.  Jag kan hålla med om det, delvis. Allt blir ju konstigt om det ligger utanför sina proportioner och symmetrin i klänningarna saknas. 

I grund och botten är en klänning i denna stil två mindre och en stor puff, ett livstycke och en rosett. Den stora puffen är kjolen, de två mindre ärmarna, livet som håller ihop hela kompositionen och rosetten som ska lyfta klänningens baksida. Dessa måste samspela bra och ge ett helhetligt intryck. Det ser jättekonstigt ut om kjolen slokar men hon har stora stärkta puffärmar? Eller att hon bär en bred krinolinkjol men ärmarna slokar helt? Här krävs ju en balans och den kan vara hårfin. 

Många av mina klänningar kan verka tossiga om man tittar till en sak, och i detta fall är det till nio fall av tio klänningarnas puffärmar. Men de sitter där av en anledning, delvis för att till skillnad från modernt bröllopsmode så täcker faktiskt kvinnor och flickor sina axlar och överarmar men ärmarna ska också finnas där som motvikt till hennes omfångsrika kjol, vilken form hon nu än väljer. 

Kolla exempelvis på tärnklänningen nedan. Kolla hur hennes puffärmar ligger i linje med kjolens vidd. Puffarnas stärkning avgjordes efter hur vid hennes kjol skulle vara så att symmetrin stämmer. Däremellan ett tajt liv med v-ringning. 

Så, som ni förstår. För att en prinsessklänning för en brud/tärna ska fungera så måste volymen vara där, men för att det ska fungera så måste volymen ta och ge, det fungerar inte bara att puffa på så mycket som möjligt eller ge henne en jätterosett för att man vill.

Allt ska vara en del av helheten.